Men det som i dag betraktas som charmigt och genuint var ofta förknippat med en slitsam och besvärlig vardag förr i tiden. I Sverige talar vi om allmogekonst när vi menar den vardagskonst som skapades av folk på landsbygden — i Norge och Danmark säger de bondekonst, och i vetenskapsvärlden benämns den folkkonst. Ägde bara det nödvändigaste När många vardagsföremål började industritillverkas under slutet av talet var det svenska bondesamhället sedan länge redan möblerat med robusta, enkla och funktionella möbler och bruksföremål. I gamla bouppteckningar ser vi att det enklare folket på landet endast ägde det nödvändigaste. Det fanns en kaffekittel, några glas, lite porslin, kopparhinkar, järngrytor, trätråg och träslevar i köket. I uthusen användes framförallt tunnor, hackor, räfsor, yxor, spadar, sågar, hammare och hyvlar. Hela livsstilen med krav på självhushållning och naturen som den enda verkliga resurs skapade ett självklart och avspänt förhållningssätt till ägodelar — de tillverkades och vårdades med stor omsorg i huvudsakligt syfte att fungera och hålla länge.
Det hade varit en svår tid. Jag hade sagt mig själv att något sådant aldrig skulle kunna hända mig. Man blir inte kär. Det är skillnad. Sa jag. Och utfärdade därmed en skoningslös dom över alla de som gjorde det, alla de som smakade på den förbjudna frukten och trädde utanför de ramar samhället och vi alla hade kommit överens om.