Inlägg: Får väl i egenskap av ts börja. Jag träffade min man som åring efter att ha levt ett ganska vilt tonårsliv med lite för mycket runtknullande och endel supande. Han var då 26 år och färdig med krogresor och kk:n. Första tiden så var jag där dagtid, efter att jag fyllt 18 bodde jag i hans etta på helgerna och ju längre tiden gick destu mer tillbringade jag tid hos honom. Idag letar vi efter en större lägenhet och planerar nästa barn så småningom. Jag tror inte att det är en nackdel för mig att inte ha bott ensam, jag klarar av att ta ansvar ändå, däremot så längtar jag ibland efter egentid. Att få vara ensam och barnfri någon kväll skulle inte vara fy skam, men endast någon enstaka dock.
Jag blev förälskad i en kollega som också är en mycket god vän till mig och fastnade i kompisfacket och han skaffade en annan tjej. Först var jag enormt deppig och tänkte nattsvarta tankar som att jag är väl en tråkig, oattraktiv jävel då. Men sedan tog jag så att säga ett nyktert steg tillbaka bland annat med hjälp av Buke och funderade på vad jag själv sänt ut för signaler och hur jag uppfattas av andra. Och jag blev tex. Lite som att jag ger upp innan jag ens provat. Jag är rätt övertygad om att situationen inte kommer att ändra sig om jag fortsätter i samma fotspår.